Detta är en gästartikel skriven av Laura Lindholm från Miltton. Laura är kommunikationsrådgivare med fokus på Investor Relations och transaktioner på kapitalmarknaden. På Miltton jobbar ett flertal kommunikationsexperter och även denna text är baserad på ett internt utbyte av tankar och idéer. Lauras twitterkonto hittar du på twitter.com/lauralindholm
Under februari följde såväl svenska som globala medier den massrörelse som amerikanska privatinvesterare iscensatte på aktieforumet WallStreetBets.
Även om man från ett nordiskt perspektiv kan se de aktierelaterade diskussionerna på sociala medier som brus, som inte nämnvärt påverkar kapitalmarknaden, får det ökade antalet svenska privatinvesterare ändå en mängd konsekvenser för kapitalmarknadens aktörer.
Andra sakkunniga har i medier poängterat att speciellt de större svenska börsbolagen inte påverkas nämnvärt av det som skrivs om dem på sociala medier. Jerry Davis vid Stanford poängterade även att Robinhood inte demokratiserar handeln på aktiemarknaden mer än Purdue Pharma demokratiserade beroendet av opioider.
Men för att förstå vad som egentligen händer och följderna av det, måste vi lägga alla memes och aktiemanin åt sidan. Trots att många redan beskrivit och analyserat händelserna, har inte många lyft det som kan vara det globalt sett mest relevanta skälet till den utveckling vi ser.
Teknologi gör aktiehandeln både mer tillgänglig och även billigare, samtidigt som olika digitala källor erbjuder en mängd intressant och användbar information för den som vet vad och hur man bör söka. Detta är inget nytt – teknologi gör redan ett flertal tillgångar mer likvida och disruptionen kommer förmodligen bara att intensifieras. Nya affärsmodeller fortsätter att förändra hur kapitalmarknaden fungerar, precis som de redan gör inom så många andra industrier.
En omfattande aktieaktivism från privatinvesterare är nog inte ändå det mest sannolika scenariot i våra nordiska välfärdsländer. Nordisk investerarkommunikation är hårt reglerad och all aktiehandel övervakas noga. Det vanligaste rådet som ledningsgrupper och IR-ansvariga fått har nog varit att ta det lugnt och fortsätta fokusera på en transparent dialog med marknaden. Detta är ett ganska platt råd, för det är just det som IR i alla tider gått ut på.
Ett ökat privat aktie- och fondsparande är ändå relevant för nordiska bolag, oavsett deras storlek eller börsvärde, av två skäl.
Ju mer förmögna vi är i Norden, desto bättre kan våra välfärdsstater finansieras. Nordiskt konsumtionsbeteende är redan bland det mest digitala i hela världen och idag är samma konsument, med en högre sannolikhet än tidigare, även en aktieägare. Såväl Sverige som Finland har rapporterat en historiskt hög årlig tillväxt av antalet privatinvesterare. Enligt Euroclear skedde en rekordökning av aktieägande under 2020, då andelen svenska privatpersoner som äger aktier i förhållande till folkmängden steg från 18,3 till 20 procent. Detta är grunden för den bredare samhälleliga betydelsen av en demokratisering av aktie- och fondsparandet. Nordiska börsbolag, oavsett storlek, kan bidra till denna utveckling genom att delvis omformulera sin IR-strategi. Att införa tydliga och mätbara mål för kommunikationen med privatinvesterare har alltså även en mer omfattande betydelse i samhället, som även sträcker sig långt utanför det egna bolagets verksamhet.
Företag förutsätts idag att klart och tydligt kunna beskriva sin position i samhället, inte bara sin position i jämförelse med konkurrenterna. Även om det kanske inte känns så motiverande att inleda en dialog med en publik som potentiellt skulle kunna driva upp aktiepriset på ett artificiellt sätt, handlar detta i grunden egentligen bara om att utveckla kommunikationsstrategin. Att inte tala med en av bolagets intressentgrupper betyder att man över tid även ger dem makten att i allt högre grad påverka hur bolaget och dess investment case uppfattas.
Att inkludera de digitala kommunikationskanalerna i IR-strategin är även viktigt av en annan anledning. Det pågår hela tiden en diskussion om hur digitala och sociala medier påverkar politik, marknadsföring och vår kultur. Men dess konsekvenser för institutionella investerare har inte behandlats i lika stor utsträckning. Hur har deras beteende förändrats?
En global trend som långsamt har utvecklats – och därför till stor del förbisetts – är att för de flesta institutionella investerare och aktieanalytiker är förtroendet för digitala källor nu jämförbart med mer traditionella kanaler. Uppfattningen att det finns en brist på intresse från de större marknadsaktörerna att engagera sig i digitala kanaler är föråldrad. Tilliten till digitala källor ökar och kapitalmarknaden är inget undantag.
Grunden för ett lyckat IR-arbete är fortfarande en djup kunskap om det egna bolaget och att utveckla dialogen med marknaden för att minska volatiliteten i aktien. Redan nu vet vi samtidigt att vi i framtiden i allt högre grad kommer att konsumera, köpa och investera baserat på rekommendationer från andra och även utbyta idéer, information och åsikter på nya sätt. En IR-strategi som även omfattar de redan tillgängliga digitala kommunikationskanalerna är ett nästa steg i att utveckla dialogen med marknaden.
Investerarnas förväntningar på tillgången till information växer också, samtidigt som kraven på innehållets kvalitet ökar. Tävlingen om uppmärksamheten vinns av de noterade bolag som vet hur man kan erbjuda investerare insikter, nyheter och idéer.
